att vara någon annan

Jag har funderat lite på det här med människor som säger att de är någon annan än vad de tidigare var. Att det har hänt så mycket, att de liksom har förvandlats. Själv är jag ingen annan. Jag är Andreas och jag är ganska nöjd med mig som person. Brister har vi alla och även om de många gånger får mig att krypa in i mig själv så kan jag inte göra något åt det. Åter – jag är jag och att spela någon annan passar inte till min kavaj.

Jag vet dock ur flera aspekter mer idag än jag gjorde i förfluten tid, likväl som en annan livsbana skulle ha lärt mig andra saker. Jag vet vad ett intradiegetiskt berättarperspektiv är men inte hur man bäst skär tunna skivor av en parmaskinka. Det vackra är att både färdigheterna befruktar sina ägare med en inre bekräftelse som krävs för att uthärda existensen.

Den parmaskinkeskärande människan kanske inte drömmer om intradiegetiska berättelser och tvärtom, men tillsammans kan de skapa nya perspektiv som föder hela personligheter. Jag tror bestämt att det var Martin Buber som skrev om att jaget föds först i relationen till ett du.