handen

jag lyssnar
i en tyst öde våning
jag hör hur skymningshanden trevar
jag känner hur den hänger något om min hals
som får din frånvaro
att lysa till och skära in
jag behövde dej
som man behöver en drog för att överleva
jag behövde dej som man behöver luft att andas
och ännu en natts tankar
kring vad som egentligen hände mellan oss
föder fram en ljudlöst spöklik underjord
som blommar och får sitt regn
av förälskade som bara minns hur dom
skakade till och skildes
som bara minns hur dom formade sina läppar
och blåste ut varandra

/Bruno K. Öijer