havreflan

Jag skulle vilja skriva brev till någon någonstans som skulle vänta på att få brev. Till någon som öppnar dem hastigt, kastar sig över orden men samtidigt läser dem med försiktighet och känsla. Jag skulle vilja skriva texter till människor att begrunda. Jag skulle vilja att någon skrev något till mig. Jag skulle vilja bli både överaskad och sitta och vänta vid postinkastet i timmar, drickandes varma koppar med kaffe och äta havreflan. Men det enda ett sådant beteende för med sig idag är en hög med havreflanssmulor som fastnar under mina skor och som sedan lossnar mot våt asfalt, sköljs bort och försvinner. Allt bara försvinner utan att ens ha existerat.

Det är inte mycket som är ordning just nu alltså...

Jag och Kristoffer väntandes.